Ja vad säger man...

Har ni varit med om känsla att det händer så otroligt mycket men ändå ingen ting. jag upplever något slags vakum i mitt liv där jag står helt stilla i perferin och jag ser på hur min omvärld bara händer. Min släkt har erfarit bortgång av min kusinspappa. Han hade inte hunnit fylla 50, det får en att tänka efter lite grann. Jag har flyttat til en ny lägenhet. Flytten är klar och allt är upp pakat men det är forfarande massor att göra. Vissa av mina inköp var kanske inte de mest genomtänkta. Jag har för övrigt värdens sämsta ögonmått. Ändå känner jag mycket liten motivation till att göra klart. Jag tror att det finns en underliggande rädsla till att slutföra vissa projekt i mitt liv då jag inte vet vad som finns kvar efteråt. Jobbet är något jag bara går till och helt plötsligt har man varit på samma jobb i två år. Har varit lite tungrott på senaste och jag suktar så efter nya utmaningar. Tror att jag måste ta mig i kragen och hitta en sådan utmaning någon annan stanns. Ett extra jobb kanske??? vem vet. Min relation till människor i min omgivning förändras. Många gånger till det bättre, jag har väldigt många roliga människor att vända mig till. Andra relationer dröjers kvar och borde avslutas förlänge sedan. Kanske rinner de ut i sanden så smånig om, vem vet. Men just nu känsk det som om jag borde kasta mig in i verkligheten och ta mig ur perferin och börja leva. Inte just nu men snart väldigt snart. Och om jag känner mig själv rätt kommer det hända med buller och brak.......   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0